Denna byggnad uppfördes 1944 av textilfabriken i Lagan. Textilfabriken kom att bli en av de viktigare för Lagans samhälles utveckling. Byggnaden inrymde en matservering, Åbyforsbaren, som skulle komma att betjäna de anställda vid textilfabriken. Där fanns även rum och lägenheter för uthyrning. Bolaget hade också anlagt en skjutbana samt en tennisbana och hockeybana. Man var självförsörjande med elkraft genom det egna vattenkraftverket. Utöver detta hade man även en egen torvmosse från vilken torv bröts för att tillgodose bolagets uppvärmningsbehov.
Jag har fått höra att skjutbanan fick tas bort då man förlagt den åt fel håll. Råkade man skjuta över skjutvallen så gick kulorna rakt in mot samhället vilket ju inte var så bra.
Bolagets verksamhet upphörde 1993 efter att ha varit i drift i 80 år. I samband med detta så kom denna industribar att stå tom. Fastigheten överläts dock vid ungefär denna tidpunkt till en privatperson som hade för avsikt att rusta upp byggnaden. Renovering påbörjades varmed man bytte en del fönster samt satte dit nya balkongräcken m.m. Invändigt började man riva ned väggbeklädnad samt påbörjade vissa målningsarbeten. Efter en tid avled dock den nye ägaren och därefter har byggnaden av allt att döma stått tom. Nu är den dessvärre ett tillhåll för gäng som åker dit för att vandalisera.
Jag har besökt platsen vid två tillfällen. Första gången var i maj 2008 och då var förfallet samt vandaliseringen relativt begränsat. I garaget, som var låst, stod t.ex. en traktor. Vid mitt andra besök i november 2011 fick jag höra att traktorn hämtats med lastbil för ett tag sedan. Eftersom garagedörren vid det tillfället hade brutits upp kan man anta att någon förslagen person helt enkelt stulit traktorn.
Att gå omkring i en byggnad som denna är både oerhört intressant och även oerhört vemodigt. Det är så fruktansvärt tråkigt att se förödelsen efter all vandalisering. Det mesta har blivit så mycket mer förstört sedan mitt förra besök. Kylskåpet som stod på tredje våningen är helt borta. Köksinredningen som var någorlunda intakt 2008 var nu helt sönderslagen och det mesta var borta t.ex. en diskmaskin.
Varför inte istället vara rädd om det som står öde och det som ingen verkar äga? Jag uppmanar härmed alla, inte minst ungdomar, att vara rädda om de ödehus som fortfarande står kvar ute i vårt land så att vi ruinturister har många fina objekt att besöka. Bara det faktum att platserna är öde är tillräckligt tragiskt. Man behöver inte hjälpa det naturliga förfallet på traven dessutom.
Vid mitt senaste besök på platsen den 13 mars 2016 visade det sig att allt nu är rivet. Det finns inget kvar förutom en grop och en hög med sten och tegel.